”Gud välsigne stranden med vrak”
Det har alltid varit förenat med fara att färdas i vattnen runt Öland. Stormar, strömmar och grund har gjort att tusentals skepp gått på grund och sjunkit.
Kusterna runt Ölands södra udde med sina många farliga undervattensrev utgjorde en ständig utmaning för sjöfarare.
De boende på Öland ansågs sig ha en naturlig rätt att lägga beslag på vrakgods som spolats upp på stranden. Varje skepp som förliste ansågs av ortsbefolkningen vara en skänk från ovan.
Kronan upptäckte snart att detta kunde bli en fin intäktskälla. Redan på tidig medeltid förlänades kyrka och adel rättigheten att bärga vrak, en typ av legaliserad vrakplundring.
För fiskare och strandbönder gav vraken ett välbehövligt tillskott. I gamla tider ansågs vrakplundring vara en hederlig sysselsättning, och det var inte ovanligt att man i kyrkan bad för de sjömän som gått under och för de vrak som spolats upp på stranden.
Sjölagen
1667 instiftade Karl XI den nya Sjölagen, och man började på allvar ingripa mot vrakplundrarnas framfart. Den nya lagen gav ägaren rätten till vraken, men gav kustbefolkningen en skälig bärgarlön.
För många öbor uppfattades sjölagen som ett intrång på deras urgamla rätt till denna inkomst.
I den nya sjölagen reglerades också skyldigheten att resa fyrar. På Ölands södra udde restes en vippfyr för att i dåligt väder och mörker varna för de farliga grunden. Finansieringen skulle ske genom att fartygen betalade en Båkavgift.
Befolkningen visade dock ett tydligt motstånd mot detta påfund, det ansågs inkräkta på de extraförtjänster som vraken kunde ge.
Irrbloss och falska fyrar
När ölänningarna tyckte att det hade gått för långt mellan strandningarna hjälpte man inte sällaan till med irrbloss eller falska fyrar som man placerade högre upp mot land för att få fartygen ur kurs.
Lyckades man få ett skepp att stranda såg man till att ingen överlevande kunde anmäla och vittna.
Det finns berättelser att man i oväder gått ned till fyrbåken på södra udden och släkt den, för att sedan tända en falsk fyr uppåt land. Vraken kunde sedan plundras och de stackars sjömän som klarade det vildsinta havet och kunde nå land, blev obarmhärtigt ijhälklubbade på stranden.
En fyr blir till
Redan 1724 hade en statlig kommission utrett frågan om en riktig fyr nere vid Ölands södra udde, men då kommit fram till det snöpliga beslutet att Ölands södra udde var olämpligt för en fyr.
Frågan restes igen 1759 och kung Adolf Fredrik beslutade att fyren skulle byggas.
Trots det kungliga beslutet 1759 dröjde det ända till 1784 (under kung Gustav III:s tid) innan själva bygget faktiskt kom igång på allvar.
Byggandet påbörjades år 1784 och tog nästan två år att slutföra. Det var ett enormt logistiskt projekt på sin tid.
Arbetskraften bestod till stor del av ryska krigsfångar. Att använda krigsfångar till tungt infrastrukturarbete som fästningar och fyrbyggen var ett effektivt (och billigt) sätt för kronan att driva storskaliga projekt under 1700-talet.
I stället för att bryta allt nytt stenmaterial tog man vad som fanns nära till hands. Ett par kilometer norr om udden, vid det gamla fiskeläget Kyrkhamn, låg ruinen av det medeltida kapellet Sankt Johannes (S:t Jan).
Kapellet hade stått öde sedan reformationen på 1500-talet, så murarna revs och den färdiga byggstenen återanvänddes. Fyren är alltså bokstavligen byggd av ett medeltida kapell – vilket också gav fyren dess smeknamn!
Långe Jan
Långe Jan tändes för första gången den 1 november 1785. Från början var ljuskällan en öppen stenkolsfyr. Högst upp brann en öppen eld av stenkol på en ställning.
1845 slätputsades fyren och fick sin nuvarande vita färg, samtidigt försågs med ny lanternin och linsapparat samt en oljelampa för rovolja.
1948 elektrifierades fyren och 1976 automatiserades den. Idag är fyren en av Sveriges mest kända och besökta fyrar, och den är fortfarande i drift.
Långe Jan är i dag 41,6 meter och Sveriges högsta fyr. Du är välkommen att besöka fyren och ta de 197 trappstegen upp i tornet för en fantastisk utsikt över Ölands södra udde och Kalmarsund.